Ett litet bildspel från när Anton föddes och tiden på BB. Jag kan garantera att det inte innehåller några intima detaljer...  

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Den 29 augusti 2008 hade jag BF. Jag hade inte haft några förkänningar och var ganska trött på att vara gravid. Magen bara växte och växte… Det där att magen sjunker när bebisen fixerat sig stämde inte på mig.

På morgonen släppte dock delar av slemproppen, till min stora glädje. Äntligen hände det något! Men tyvärr behöver ju det inte innebära att det är förlossning på G. Dagen förflöt som vanligt, liggandes i sängen tittandes på Grey´s Anatomy på datorn. På eftermiddagen tyckte jag det kändes lite konstigt i magen. Det drog liksom ihop sig i magen, samtidigt som det molade lite i ryggslutet. Kunde detta vara förvärkar? Det ska ju kännas som mensvärk, men det har jag ju aldrig haft.

Vid 18-tiden tog jag i alla fall fram datorn och Värktimer.se för att se hur tätt dessa sammandragningar kom. Och döm om min förvåning när jag insåg att jag hade regelbundna värkar, ca 45-60 sek långa och 3 stycken på 10 min. Det är ju då man ska åka in till förlossningen! Men det gjorde ju inte ont… Visst kändes det, men ont skulle jag inte säga att det gjorde. Jag satt och skrev inlägg på Familjeliv och undrade om det verkligen kunde vara dags?

Vid 21-tiden tog jag två Panodil och en varm dusch, för det har man ju hört att man ska göra. Är det falska värkar så ska de då avta, men det gjorde de inte för mig. Jag satte på mig TENS-apparaten och tänkte att jag skulle försöka lägga mig och sova en stund. Men det gick inte. Sammandragningarna var så pass kraftiga att jag inte kunde sova. Jag låg där och vilade och kollade på klockan. De kom fortfarande lika regelbundet…

Vid 02-tiden smällde det till! Två kraftiga sammandragningar som kändes helt annorlunda! Nu gjorde det ont! Jag gick upp och det blev blött i trosorna. När jag kom ut i badrummet och torkade mig såg jag att det var blod på pappret. Jag hade läst att det inte är ovanligt med en så kallad teckningsblödning, men det kom mycket och ”rent” blod tyckte jag! Det står ju också överallt att man alltid ska kontakta förlossningen om man får en blödning så jag ringde ner till Varberg, då vi bestämt oss för att föda där. Barnmorskan jag pratade med sa att hon trodde att det var en teckningsblödning, men tyckte att jag skulle komma in på en kontroll för säkerhets skull. Då vi hade 50 min bilväg, var jag orolig att bli hemskickad – vilket jag också sa till BM – men hon tyckte vi skulle åka in. Så vi packade våra väskor och stuvade in oss i bilen.

Nu kändes sammandragningarna mer, men det var inga problem att andas igenom dem. Jag hade också läst om Dyktekniken och försökte att göra som den beskrev och det fungerade! I bilen ner ringde jag mina föräldrar och messade de närmsta vännerna.

När vi kom till förlossningen 03:55 fick vi träffa BM Maria, som jag talat med i telefon. Vi fick ett rum, lämnade ifrån oss journal, förlossningsbrev och andra papper och tog en CTG-kurva som visade ”något oregelbundna värkar med 3-4 min intervall”. Vid gynundersökningen en halvtimme senare var tappen utplånad, jag var öppen 4 cm och bebisens huvud fixerat i bäckeningången! Yippie! Vi blev inskrivna!

Jag kände mig lugn och avslappnad och fick rådet att försöka vila/sova en stund då jag inte sovit något på natten. Roger lade sig på soffan och jag i sängen, vi släckte ner och vilade… Roger somnade en stund, men det gick inte för mig.

Vid 7-tiden ringde vi på larmet för jag ville pröva att duscha. Då fick vi träffa BM Elisabet och USK Sonja som gått på sitt pass. Det togs en ny CTG-kurva och undersökning som visade att jag nu var öppen 6 cm, så det hände grejer! Det var också frukostdags så vi åt frukost innan jag satte mig i duschen. Det tog ett tag för nu var värkarna så kraftiga att jag verkligen var tvungen att koncentrera mig när de kom.

Vid 8:25 satte jag mig i duschen, men det var ingen höjdare – jag tyckte att det var svårt att fokusera på värkarna och hittade ingen bekväm ställning att vara i. Efter duschen var jag uppe och när värkarna kom lutade jag mig framåt mot skötbordet som fanns i rummet och Roger masserade mitt ryggslut. Men det började bli lite jobbigt.

Vid 10 gjordes en ny undersökning och jag la mig i sängen igen. Bebisens hjärtljud blev lite svårare att höra och jag hade bara öppnats 1 cm till, dvs. till 7 cm, så BM föreslog att de skulle ta hål på hinnorna för att förstärka värkarna. Det visade sig att jag hade väldigt starka och sega hinnor, men det gick hål tillslut och ut rann klart fostervatten. Samtidigt passade de på att sätta en skalpelektrod på bebisen. Nu tog det verkligen fart och efter en halvtimme ville jag testa lustgasen. Det var kanon! Den tog verkligen udden av värkarna och gjorde att jag kunde fortsätta slappna av. Vid 11-tiden hände sedan något märkligt. I värktopparna drog liksom hela kroppen ihop sig och jag grymtade till – jag började få krysttendens. Nu var jag fullt öppen, men bebisen hade inte sjunkit ner i bäckenbotten, så jag fick uppmaningen att jag inte fick krysta än. Så jag låg och andades lustgas och försökte slappna av, men när kroppen krystar av sig själv är det inte så lätt.

12:20 fick jag värkstimulerande dropp för att förlänga värkarna så att bebisen skulle komma ner ordentligt i bäckenbotten. Det gav effekt för vid 12:40 var det dags att börja krysta aktivt! Jag la då ifrån mig lustgasen då jag tyckte att det var omöjligt att hantera masken samtidigt som man skulle krysta. Jag hade läst att många upplever att det är skönt att äntligen få göra något aktivt och att många inte tycker det gör så ont att krysta. Så var det inte för mig! Jag krystade och krystade men tyckte inte att det hände ett skit! Och ont gjorde det – det riktigt sved och brände ”där nere”. Jag blev uppmuntrad av alla att jag var så duktig och krystade så bra och att det inte skulle gå för snabbt, för då riskerade man att spricka… Jag kände också bebisens huvud med handen, visst var den på väg ut… Men tillslut kändes det ganska hopplöst och jag tyckte – och sa – att nu får bebisen minsann komma!

13:22 bestämde sig BM för att det är bäst att klippa, då det var så stramt ”där nere”. Det värsta på hela förlossningen var när BM tvingar in två fingrar mellan bebisens huvud och slidväggen för att lägga en lokalbedövning. Då skrek jag, kan jag säga och blev allt lite ilsk på BM! Men när klippet lades kände jag ingen smärta. Det hade nu också kommit in ytterligare en person för att vara med och lägga yttre press, så att bebisen skulle komma ut. Men det behövdes inte för nästa krystvärk, kl. 13:30 kom bebisen ut! De torkade av den och gnugga lite, jag frågade vilket kön, men de hade inte tittat efter. Sedan fick jag ta bebisen, som fick 10, 10, 9 på Apgarskalan.  Jag lyfte upp den och sa:

”Det är en tjej!” och sedan ”Är hon inte väldigt stor?!”

Sedan lade jag mitt vackra flickebarn på bröstet. Vilken omedelbar lycka! Nu var jag mamma!

Utan att jag förstod det fick jag en injektion till med Syntocinon, så att moderkakan skulle komma ut, vilket den också gjorde efter 12 min.

Jag förstod ju att jag skulle sys pga klippet och frågade hur illa det såg ut därnere… BM undersökte och sa då att hon ville att en läkare skulle titta. Då blev jag orolig! Tänk om jag spruckit bak i ändtarmen! Läkaren kom och lade en lokalbedövning samt uppmanade mig att ta lustgas. Roger fick hålla en hand på Agnes som låg på mitt bröst så jag inte skulle tappa henne i mitt lustgasrus. Sen började de sy. Det gjorde inte ont, men kändes märkligt. Och de höll på länge… När läkaren var klar, sydde även BM en stund. Allt som allt höll de på i ca 20 min. Jag hade, förutom klippet, fått både yttre och inre bristningar, men sfinktern (ändtarmen) hade tack och lov klarat sig!

Eftersom jag andades lustgas och blev sydd, hittade vår lilla Agnes inte bröstvårtan, utan hon låg och suttade på sidan på bröstet och sedan somnade hon, så det blev ingen amning. Sedan blev vi lämnade ensamma. Agnes var hos sin pappa och jag kunde ta en dusch. Vi fick vår fikabricka och efter någon timme kom BM tillbaka och kollade mina värde, samt vägde och mätte Agnes. Hon var 50 cm lång, vägde 4015g och huvudet mätte 37 cm – så jag hade inte så fel i att jag tyckte att hon var stor!

16:20 blev vi hämtade och fick åka upp till BB-avdelningen.