I fredags var jag hos barnmorskan på rutinbesök och jag tänkte fortsätta min lilla jämförelse mellan denna graviditet och då jag väntade Agnes.

Som ni ser är det väldigt likt! Enda skillnaden är hjärtljuden som denna gång är lite högre. Magmåttet hade planat ut lite också vilket absolut inte gör något! Annars var det inget särskilt. Jag fick ett Medical Certificate utskrivet då jag ska flyga till Härnösand nästa måndag och så fick jag BM-tider resterande tid av graviditeten. Det blir varannan vecka nu och sista veckorna, ett besök varje vecka. Sista besöket bokades in den 7 januari och jag hoppas att jag inte behöver gå då!

Tänkte bjuda på en magbild också. Det är faktiskt första bilden av magen, denna gång.

Lite svårt att få bra bilder på sig själv, tagna i en smutsig spegel...

Passar på att slänga in Familjeliv.se:s information om idag också

Och så här beskriver de, vecka 34:

Kroppen: Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning, ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter.
Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

Barnet: Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.

Jag har knappt några förvärkar alls, vilket är skönt. Däremot har jag konstant ont i fogarna. Det blir bara värre och värre och ibland hasar jag mig fram med myrsteg för att det gör så ont! Jag hoppas verkligen att det går över ganska omgående efter förlossningen.

Orolig att föda är jag verkligen inte! Jag ser faktiskt fram emot förlossningen! Det ska bli häftigt att få uppleva det en gång till. Självklart funderar man lite på om det skulle vara ett väldigt stort barn, lika tjockskallig som Agnes och hur det kommer att gå med ev. bristningar och/eller klipp... Men jag går inte och oroar mig för det. Det kommer ju att gå som det går.