I fredags blev jag snabbt avbruten i mitt fredagsmysande av en Agnes som vrålade inne i sitt rum. När jag kom in till henne möttes jag av doften man inte gärna vill mötas av... kräk! Och när jag tände lampan var hela Skruttan, sängen, väggen, golvet nerspytt! Naturligtvis var inte sambon hemma, så det var bara att ta det systematiskt och först sanera Agnes, sedan säng och golv hjälpligt. Inte lätt när man dessutom har en rädd och ledsen liten tjej att ta hand om.

Agnes fick komma upp i och vi satt i soffan en stund och naturligtvis kräktes hon igen. Det var bara att ta en tur till in i duschen. Vid 21.30-tiden kom hon till ro och somnade i soffan. Jag passade på att bädda på vardagsrumsgolvet innnan sambon kom hem och tog nattpasset. Agnes  kräkte 2 ggr till under natten och däremellan basslade hon runt så det blev inte mycket sömn den natten.

Men sedan dess har det varit lugnt! *peppar, peppar ta i trä* Agnes har natulrigtvis inte haft någon vidare aptit, men petar i sig lite smörgåsrån, saft, välling och vatten. Inget mer kräk och vi vuxna mår också bra. Om det håller i sig så här blir det förskola som vanligt i morgon då Agnes är pigg och glad som vanligt. Hon har inte heller haft några diarreer, så vi tror inte att det är någon vinterkräksjuka.

När jag stod där i fredagskväll och torkade kräk från väggen slog det mig att det definitivt inte är sista gången detta händer! Hua! Men det är så livet som småbarnsförälder är... Underbart för det mesta men emellanåt inte fullt lika trevligt.